Allmän skolplikt och folkskolan

Före 1842, då det stadgades om allmän folkskola i Sverige, fanns lagstadgad folkundervisning. Det var en uppgift för kyrkan enligt 1686 års kyrkolag.
Prästen hade till uppgift att undervisa i kristendom. Klockarens uppgift var att lära sockenbarnen att läsa. 1723 ålades föräldrarna att lära barnen ” läsa i bok”, så långt innan 1842 var svenskarna i stort sett läskunniga.
Det var prästeståndet som föreslog en allmän skola vid 1779 års riksdag.
Liberala politiker förde på nytt frågan vid 1809 års reformer.
1842 års folkskolestadgar slog fast att det i varje socken skulle finnas en skola. I städerna skulle det finnas minst en fast skola med en utbildad lärare, med titeln folkskollärare. Småskollärare infördes egentligen inte förrän 1931, då dessa lärares utbildning förstatligades och blev tvåårig. Småskolorna var från början inte menad för landsbygden utan i tätorter där barnkullarna var så stora att de måste delas upp i flera grupper. Klasser hade man inte ännu, men uppdelningen var grunden till stadie- och klassindelning.
1858 sanktionerades denna nya form av folkskolan, men slog inte helt igenom förrän 1882.
När folkskolestadgan instiftades mottogs den inte helt positivt av främst bönderna, som menade att skolan tog tid från arbetet, som barnen deltog i på gårdarna. 1847 var mindre än hälften av barnen inskrivna i skolan och när inspektioner inleddes 1860 fanns bara hälften närvarande av de inskrivna.
Barnen hade lång väg till skolan på landsbygden och för att lättare kunna genomföra undervisning tillkom parallellskolor genom att ett statsbidrag inrättades för de s.k. ”mindre folkskolorna” 1856. Där behövde inte läraren ha så stora kunskaper i de ämnen som det skulle undervisas i, kristendom, katekes, matematik, läsning och skrivning. Mellan 1880-1920 gick var sjunde elev i sådana skolor.
Andra undantagsformer var flyttande skola och deltidsläsning. Den sista resten av denna skolform försvann inte helt förrän vid den sista folkskolestadgan 1958.
Under 1920 – 1940-talen förstärktes folkskolan och koncentrerades till färre och bättre rustade skolor. Den årliga lästiden förlängdes först från 34 _ till 36 _ veckor, senare till 39 veckor.
Skolskjutsar och elevhem infördes och skolan centraliserades.
Denna centralisering bromsades upp något på 40-talet, då födelsetalen åter steg under några år. Men den tog ånyo fart, inte minst med den nya nioåriga försöks-skolan; grundskolan.
1962 togs ett riksdagsbeslut om grundskolan och den blev då obligatorisk.

Rigmor Sterner


 
Copyright © 2001 - 2006 Västerbottens Museum AB, All rights reserved.