Thea Grundström i Grannäs

En vintrig februaridag 2002, besökte två av Länsmuseets etnologer Thea Grundström, som bor i Grannäs utanför Sorsele. Thea är en äldre kvinna som varit med om mycket och är duktig på att berätta om detta. Bland mycket annat har hon varit aktiv inom Hushållningssällskapet och varit en inspirationskällaför lanthusmödrarna inom Sorsele kommun. Thea är också duktig på att skriva och har på äldre dar publicerat sig i både tidskrifter och böcker utgivna av Bygdeskrivarna i Sorsele. Även en bok om sin barndom har hon hunnit med: Barna i Kvarna (Thea Grundström, 2001).
Läs även hennes text om tvätt, som finns på denna website!
Vill du veta mer om Hushållningssällskapets verksamhet i Västerbotten, sök på Folkrörelsearkivets hemsida!


Thea tycker att vi bör veta mer om hur det var att leva på 1950-talet, så hon skrev följande stycke:

En vardag på femtiotalet

Vi bodde ännu i "gammstugan" som fanns på det tillköpta hemmanet. Det var ett stort kök med en rejäl vedspis, som både var värmekälla och matlagningsspis. En kammare med öppen spis och en stor sal på andra sidan förstugan fanns också. Salen fick fungera som förrådsrum eftersom den var för kall att bo i under vintern.
Först skulle djurbesättningen utökas och förbättras. En tjur och en dräktig kviga, båda med fina stamtavlor, köptes in från Åkullsjön vid kusten.
Klockan var halvsex en vacker aprilmorgon. Nu skulle jag skynda mig lite extra med morgonsysslorna. Idag skulle jag göra något riktigt roligt, hade jag tänkt. Jag skulle sy en söt, liten klädning till lillflickan. Tyget var grönt och jag hade köpt mönster! Det var hög tid att börja i ladugården om jag skulle ha mjölken kyld och bortdragen till hållplatsen vid affären, innan bussen kom från Ammarnäs för att hämta mjölken, för vidare transport till mejeriet i Sorsele.
Frukosten skulle stå på bordet kl. 9.00, då maken kom hem från sågen för att äta. Barnen skulle till skolan kl. 9.00. Tur att skolan var vår närmaste granne. Så ja.
Ladugårdsarbetet var klart för morgonen. Jag skulle bara ge hästen vatten. Hästen var ledig idag, och nu hade han sagt till om vatten. Då! Ladugårdsdörren öppnades, och in kom en kvinna med sin ko. Kossan var brunstig, och nu skulle jag ha lös den fina tjuren. Vi band kossan vid väggen, och jag tog loss tjuren. Han var föga intresserad. Mätt och vattensprängd tog han god tid på sig. Jag tänkte på hur bråttom jag egentligen hade och hur meningslöst det kändes att stå där och vänta. Språngavgiften var fastställd till femton kronor, och det var ju alltid en tröst. Jag skulle nu få lite tillskott i kassan. Det var så många saker jag behövde köpa, och jag stod och fantiserade om det, medan jag väntade. Äntligen! Jag gav kossan vatten och hö och bjöd in kvinnan på kaffe. Hon hade ju så lång väg att gå.
Jag hann inte laga maten med "kärlek och smör" den här dagen. Jag lämnade den på bordet. Kvinnan bad mig ha loss tjuren en gång till för att hon skulle vara säker på att kon skulle bli dräktig. Jag gjorde som hon bad mig. Då det var klart tog hon sin ko och gick, medan hon förklarade, att språngavgiften skulle hon betala om hon nu fick någon kalv. Jag städade efter kossan, som hade lämnat både vått och torrt efter sig.
Jag diskade och städade i stugan och skötte om lillflickan, som behövde både värme och mat. Vattenhinkarna var tomma, och slaskhinken hotade att svämma över. Bäst att ordna allt med detsamma. Tur att vår pojke hade fyllt vedlåren kvällen innan.
Nu tog jag fram tyget och mönstret. Jag klippte alla delar till klänningen. Klockan redan tolv! Ska jag ha palten klar till middagen kl. 14.00, får jag nog lägga bort sömnaden för denna gång.
Efter middagen diskade jag, bar in vatten och tömde slaskhinken igen. Ingen idé att ta fram sömnaden nu. Jag satte mig och stoppade strumpor tills det blev tid att gå till ladugården för kvällsgöromålen. Efter de sysslorna var det dags att koka kvällsgröten. God natt! hela familjen.
Ofta brukade jag fråga mig själv: "Vad har du uträttat idag Thea?" Med en viss tillfredsställelse brukade jag svara: "Jaa, jag har då inte tärt på landets gemensamma kaka. Till en viss grad har jag i alla fall varit självförsörjande." Det kändes skönt.
Och inte visste jag då, att jag som pensionär skulle klassas som "Lyxhustru".

Thea Grundström

 
Copyright © 2001 - 2006 Västerbottens Museum AB, All rights reserved.