FANNY

I senare delen av 1800-talet fanns det två familjer ovanför Sorsele, som hörde till dem som ansågs vara förmögnare än andra. De hade stora hemman med odlad jord, där de sådde korn och satte potatis.
Hästar, kor, får och getter var också ett bevis på deras rikedom. De kunde både anställa pigor och drängar.
Båda familjerna var barnrika, i den ena familjen var det åtta barn och i den andra fanns det sju stycken. Det rådde ett gott vänskapsförhållande mellan de båda familjerna. För att behålla rikedomen inom släkten ordnade föräldrarna så, att deras barn gifte sig med varandra. "Syskonbyte" kallades det i folkmun. Och det lyckades ganska bra med några av barnen. Men så höll det på att bli problem. En av flickorna, hette Fanny. Hon beskrevs vara vacker och godhjärtad och hade fattat tycke för en pojke från en by, som låg mitt i mellan de byar, där de här familjerna bodde. Och hennes kärlek var besvarad. Hennes föräldrar ville, att hon istället skulle gifta sig med äldste sonen i vänskapsfamiljen. Den pojke, som hon tyckte om ansåg de vara för fattig för att gifta sig med deras dotter.

Det var en mycket svår situation för ungdomarna, men de fortsatte ändå att träffas. Hennes föräldrar brukade ofta besöka kyrkan i Sorsele. Och då skickades bud med någon av tjänstefolket till Karl-Samuel, att nu var det fritt för honom att komma och hälsa på. De höll också kontakt genom att skriva brev till varandra. De lämnade och hämtade breven hos ett par makar, som bodde i en liten stuga på halva vägen mellan byarna. De hade på så sätt en egen poststation. Tjänstefolket hjälpte också till att förmedla breven. Hur länge striden mellan Fanny och hennes föräldrar pågick är okänt.

Till slut bestämde hon sig för att göra föräldrarna till viljes. Hon gjorde slut med sin käraste. Hon trodde inte, att de skulle kunna bli lyckliga med varandra, om hon var olydig mot sina föräldrar. Innan de nu tog farväl av varandra uttryckte hon en önskan. "Om du någon gång tänker på att gifta dig, så skulle jag önska, att du försökte få Katarina, för jag tror, att hon skulle bli snäll mot dig. Men, den dagen du gifter dig, kommer jag inte att överleva", hade hon tillagt.

Så var bröllopsdagen inne. Bröllopet firades i brudens hem. Det var mycket mat och många gäster, och alla skulle som sed var dansa med bruden. Så även hennes ungdoms kärlek. Det berättas, att när dansen var slut, så grät båda två, och hon torkade sina tårar med hans slips och han sina med hennes brudslöja.
De nygifta bosatte sig på hans fädernegård. Och hon blev mycket omtyckt av sina svärföräldrar. Det dröjde inte så länge, förrän det skulle bli tillökning i den nya familjen. Tiden för nedkomsten närmade sig.
Så en dag kom det ett par, som inbjöd till bröllop. Det var en sed, att de som skulle gifta sig, gick i gårdarna och bjöd på någon förplägnad och inbjöd till bröllop. De som nu kom, var Karl-Samuel och med sig hade han just denna Katarina, som Fanny önskat, att han skulle gifta sig med. Natten därefter började födslovärkarna, och i samband med dem fick Fanny kramper. Hon tuggade fradga och bet sönder tungan, (anfallen liknar epilepsi). Hon födde ändå ett välskapt gossebarn. Men själv vaknade hon aldrig ur sin medvetslöshet utan avled. Så hennes tal om att hon inte skulle överleva, att Karl-Samuel gifte sig med en annan, blev verklighet. De gamla som berättat om denna tragiska händelse brukade säga: "Hon ville inte leva, så därför dog hon." Hon hade ingen livsvilja.

Elsa Johansson

Ur: Så var det då - Flera minnen från hembygden Sorsele, Storuman, 1996.

Mer om Brudar: Sångspelet Bruden samt Brudar och Bröllop.


 
Copyright © 2001 - 2006 Västerbottens Museum AB, All rights reserved.