Clara, ett fall för fattigvården i Nysätra socken

Följande text är hämtad från en artikel om den sociala omvårdnaden i Nysätra socken i slutet av 1800-talet. Artikeln är skriven av Ingvar Olofsson 1995 och visar hur man ur olika källor kan få en bild av dåtidens fattigvård. Texten baserar sig på källor från beslutande myndigheter såsom sockenstämmor, fattigvårdsstyrelser m fl. Även tingsprotokoll samt dokument från fattighuset har använts.

Clara som ville bestämma över sitt eget liv

I november 1874 skrevs en 28-årig kvinna in vid fattigvårdsanstalten i Flarkbäcken. Hon hade med sig sina två flickor, 3 och 1 år gamla. Den kvinnan ställde till bekymmer för fattiggården under kommande år. Efter fem år fanns hon fortfarande inskriven vid anstalten. Då hade hon fått ytterligare en flicka. Barnen var nu 7, 5 och 3 år gamla.
I december 1879 var hon instämd till tinget i Nysätra med yrkan om fängelse eller placering på arbetsinrättning. Själv hade hon också stämt föreståndaren och hans hustru för misshandel. Myndigheten förträddes vid tinget av ordföranden i Nysätra sockens fattigvårdsstyrelse och kommunalnämnd, patron J O Rydin. Till sitt biträde hade han föreståndaren Zackarias Orre. Under rättegången, som hölls under två dagar, 3 och 5 december, hördes också förutom den anklagade flera Nysätrabor som kommit i kontakt med kvinnan, som hette Clara (efternamn och födelseby utelämnat).
Bakgrund:
Fattigvårdsstyrelsen anförde; att Clara vid flera tillfällen avvikit från fattiggården. Hon hade varit olydig och stursk och vägrat att utföra de sysslor hon var ålagd att utföra. Ibland vägrade hon också att äta den mat som serverades. Hennes tal var grovt och hon var lösaktig, faktum var ju att hon hade tre oäkta barn. Clara hade ingen möjlighet att föra sin talan så länge hon fanns på fattiggården och hon berättar i tinget att hon måste befinna sig utom anstalten för att kunna göra en anmälan mot föreståndaren och hans hustru.
Själv anför Clara skälen till att hon avvek från fattiggården. Hon medgav att hon begivit sig från anstalten flera gånger, inte på grund av olydnad och sturskhet, utan för att hon vissa tider kunnat försörja sig själv. Hon bodde då ibland hos sin syster, som var änka efter Lars Gustaf Nilsson i Flarken. Änkan hade flera minderåriga barn. Ibland bodde Clara hos bekanta i Ånäset. Av dessa människor hade hon också fått hjälp att göra anmälan mot föreståndaren. Misshandeln bestod i att föreståndaren gett henne stryk på bara kroppen och hans hustru hade dragit henne i håret. Misshandeln utlöstes sedan bonden Lars Johan Jakobsson i Flarken skjutsat Clara och barnen tillbaka till fattiggården. Hon hade enligt bondens vittnesmål levt ett uselt liv hos sin fattiga syster. Andra bönder i byn hade klagat över att Clara bettlat (tiggt) mat och kläder.
Förutom Lars Johan Jakobsson var också ogifta klädsömmerskan Lovisa Nilsdotter Bäcklund samt fattighjonen Nils och Anna-Greta inkallade som vittnen (fattighjonens efternamn är utelämnade). Rätten underkände fattighjonens vittnesmål bl a beroende på åldersskröplighet, men klädsömmerskans synpunkter beaktades. Hon hade vid tidpunkten för misshandeln arbetat på fattiggården och således sett vad som hänt.
Hur domen föll framkommer inte av tillgängligsa domstolshandlingar i Robertsfors kommuns arkiv.

Fotnot: Clara gifte sig 1883 med Lars Petter Johansson, Strandfors.


Var man fattig hade man inga rättigheter

Här följer en beskrivning över hur fattiggården i Flarkbäcken startade sin verksamhet.

Den 13 juli 1870 höll kommunalnämndens deputerade ett sammanträde i Flarkbäcken. Överläggningen gällde om man skulle inrätta en fattiggård med jordbruk eller inte. Efter överläggningen kom man fram till att f d Anders Gustaf Anderssons hemman i Flarkbäcken skulle vara passande. Ärendet behandlades sedan i allmän kommunalstämma med Nysätra sockenmän i sockenstugan den 11 september 1870. En kommitté tillsattes med uppdrag att ge förslag om fattigvårdens underhåll. Den 29 oktober beslutade kommunalstämman bl a om att ett lån på 5000 Riksdaler skulle upptas för nödvändiga utgifter till fattiggården. Pengarna skulle gå till inköp av hemmanet, reparationer av husen, inköp av kor, får och häst, inköp av kör- och åkerredskap, husgeråd och sängar, oförutsedda utgifter samt ersättning till föreståndare. Boendes i socknen skulle ge korn eller pengar samt hjälpa till med sömnad av kläder till fattiggården.
Verksamheten i Fattiggården kom igång år 1871 med 30 inskrivna personer. Detaljrika inventarieförteckningar beskriver vilka husgeråd, körredskap och djur det fanns på gården. En förteckning finns upprättad från år 1871, över stickade täcken och sydda kläder avsedda för fattighjonen. Statistik över inskrivna hjon finns från de flesta åren från 1871 och fram mot sekelskiftet. Det rör sig om ca 30 hjon varje år. Åldersstrukturen var från 1 år till över 90 år. En del hjon har fått beteckningen "fånig" tillagt efter namnet. I förteckningen framgår också vilka barn som är oäkta. Fattighjonen hade att följa 19 nedskrivna skyldigheter. Bestraffningsreglerna var stränga. Inga rättighetsregler fanns och särskilt svårt måste det ha varit för intagna barn.
Maten tycks ha varit torftig med korn och råg som basföda. Men man får förmoda att gårdens egna produkter såsom mjölk, ägg, smör, kött och fläsk kom hjonen till del. Man vet dock att mycket av smöret såldes för att finansiera fattiggården.
Föreståndaren och hans hustru hade en husbondes och husmors befogenheter, men de hade även skyldigheter mot tillsyningsmän och intagna på anstalten, t ex att tillse att skolpliktiga barn undervisades och att gården drevs så att avkastningen blev god.

Källor:
Fattigvårdsstyrelsens och Kommunalnämndens protokoll från aktuell tid
Domstolshandlingar
Husförhörslängder mm
Boken Flarkens by (1975)

 
Copyright © 2001 - 2006 Västerbottens Museum AB, All rights reserved.