Foto: K-H Dahlstedt 1955



Elias spelar "Vitterpolska" och kommenterar låten.
Elias Svande

FFÖN (Folkmåls- och folkminnesundersökningen i Övre Norrland), nuvarande DAUM, kan ibland - i handlingar från tidigt 50-tal - omtala sig själv som Undersökningen. Detta ord i stiftelsens titel var medvetet valt för att understryka arbetets aktiva karaktär (enl. P.M. i FFÖN:s aktarkiv, ser.A1) . Man kände hur bråttom det var att fånga bilden av det förflutna, med folkets egna ord, i en tid av allt snabbare samhällsförändringar.
Rullbandspelaren var vid denna tid en nyhet som kombinerad med språkvetenskapare skulle fylla ett behov som museifolk tidigare hade känt i sin insamlings- och inventeringsverksamhet: att med precision kunna återge det talade (och spelade).

Man letade reda på minnesgoda berättare, gärna (eller helst) dialekttalande, som ofta med stor inlevelse delade med sig av sina minnen. Sång och musik återfinns lite här och där bland intervjuerna som innehåller vitt skilda ämnen. På ett av dessa band kan man höra Elias Svande i Hunneberg, Vilhelmina. Året var 1955 och intervjuare var Karl-Hampus Dahlstedt. Inspelningsapparaturen, en Grundig Reporter, sköttes av Per-Uno Ågren och med fanns också redaktör Sven Hansson, Vilhelmina.
Jordbrukaren Elias Svande (f.1891), som även hade varit kronotorpare och skomakare, besöktes troligen främst i sin egenskap av fiolspelman men berättade också om åtskilligt annat; om morfadern-målaren Olle Hållén, fåglar, samiska låneord m.m. Elias spelade några låtar och mellan dessa så berättade han om spelmän i trakten och om hur han själv lärde sig spela.

Följande exempel ur intervjun återges i fri översättning från Elias ålderdomliga Vilhelminamål.
"Ja, då jag var sex-sju år, så kom jag på att jag skulle göra mig en fiol. Jag skulle få följa med till Karl-Olle i Nästansjö, eller Hunneberg som det nu heter. Jag var så rädd för vatten. Mamma lovade mig det, att bara jag underkastade mig så hon fick tvätta mig, så då skulle jag få följa med till Karl-Olle och höra på då han spelade. Och då lärde jag mig en låt på det viset. Andra låten lärde jag mig ävenså efter Karl-Olle på det viset. Jag for och gick, följde mamma dit i flera somrar, för vi var ju närmsta grannar. Följden blev den att jag lärde mig fyra låtar. Jag fick till fiolen så pass att jag fick strängar på den, av katt-tarmar. Då hade det gått så lång tid att jag nästan hade lärt mig melodin på dom fyra låtarna. Men jag kunde inte stämma fiolen. Då fick jag tag på ett gammalt munspel som jag plockade stämmorna ur, de som lät likadant som fiolsträngarna, fyra stycken. Jag blåste på dem och så lärde jag mig stämma fiolen".
"Bland annat så hjälpte mamma mig med en låt som kallas för "Vitterpolska". Och då jag hade lärt mig den så fick jag tag på.....Herregud!..Jag hade stråken av sådan där björntråd som jag sträckte och hade kåda på. Jag tog kåda från granar, brände den och strök den på tråden. Den stråken hade jag ända till då att jag var tolv år, om sommaren. Då tänkte jag att jag skulle skaffa mig tagel i stråken. Men jag fick inte tag i något tagel och vi hade ingen häst. Då på vintern så gick jag i skolan i Nästansjö. Det var en halv mil att gå. Under den vintern plockade jag upp etthundratio tagel ur dyngan från hästarna som drog provianten till Dikanäs. Det var inga sötebrödsdagar att gå i skola på den tiden. Jag fick lära mig leva ändå och lära mig spela på det vis det gick. Jag lärde mig fyra låtar innan jag fick råd att köpa strängar. Och då var ju fiolen så dålig, så det var ju ingenting. Det var nödhjälp, men det var ju den första som jag gjorde. Jag gjorde mig en till och den blev bättre".

Intervjuaren Karl-Hampus Dahlstedt ställde, till glädje för eftervärlden, en del frågor av fiolteknisk natur, bl.a. om"ljudsträngen" (en extra medljudande sträng, dock ej att spela på).
"Ja, den har jag sett. Det var femte strängen. Den gick under greppbrädan och gick ut i halsen".

Hade Karl-Olle i Hunneberg ljudsträngen ?
"Du förstår, jag var så liten, så jag minns inte om han hade ljudsträngen eller inte. Men åtminstone fyra strängar hade han att spela på....och jag fick väl aldrig ta i hans fiol. Nej, aldrig. Han var egentligen räknad för storspelman på den tiden".

Elias blir tillfrågad om strängarna av katt-tarmar som han hade nämnt i början av intervjun.
"Katt-tarmarna, dom hade jag i nödfall då jag inte hade något annat att göra. Katten har en så lång tarm att du kan få strängar på fiolen, så när som på basen. Kvinten tvinnade jag på ett sådant där nätsnälle" (= redskap vid nättillverkning).
"Så gjorde jag en knut, av lagom längd, så lade jag ihop den tvådubbelt. Det var alten. Då hade jag kvinten och alten, men tylón (tenoren?), den fick jag lägga tredubbelt. Då var tarmen slut och då brukade jag göra basen av sena. Bensenan från ren eller ko var fin. Mamma brukade sno ihop snören och då hjälpte hon mig med att gnaga senorna jämna".

Sune Jonsson skildrar de västerbottniska avfolkningsområdena i sin bok "Bilder från den stora flyttningen"(Stockholm 1964) Här finns Elias och Elisa Svande avporträtterade.
Deras granne berättar: "Och det är ingen som vill komma hit och ta över efter han. Han och jag är ensammen kvar".

Staffan Lundmark
DAUM

 
Copyright © 2001 - 2006 Västerbottens Museum AB, All rights reserved.