Emelia Andersson, en framåt kvinna

DAUM (Dialekt, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå) har i sitt rika arkiv bl a en intervju med Emilia Andersson, född 1884. Hon är vid intervjutillfället ca 90 år och berättar om sitt liv.

Emelia Andersson föddes 1884 i en stor syskonskara. Hon hade nio syskon, varav sex var halvsyskon. Emelia var barn i andra giftet. När modern nyss fött sitt sista barn, dog hon i bröstböld. Då var Emelia bara drygt fyra år gammal. Som så ofta förr ansågs inte fadern klara av hemmet själv, så barnen auktionerades ut till olika familjer. Emelia berättar själv att hon vid auktionen såg ut ett par som hon gick fram till och sa "Ta mig!". Och så blev det. Det var herr och fru Lind från Gumboda och de var barnlösa. Herr Lind tjänstgjorde på regementet i Gumboda. Det nya hemmet låg nära Gumboda Hed och Emelia minns att hon som barn kunde höra militärmusiken från Heden.
Efter några år i skolan och arbete i hemmet fick hon som femtonåring gå i lära till sömmerska hos Theolinda Pettersson i Ånäset. Theolinda var en ansedd sömmerska och sydde kläder till noblessen i samhället. Det var doktorn, apotekaren, prästen, länsman m fl. Det första Emelia fick göra hos Fröken Theolinda var att handsy fodret under en stormkrage. Emelia fick gott beröm för sitt arbete, en händig flicka!
Hon stannade som lärling i fem månader. Därefter köpte hon sig en egen symaskin för 63:-, det blev 5:- i månaden på avbetalning. Hon började arbeta som hemsömmerska runt Gumboda. Då for hon hem till familjerna, bodde hos dem några dagar och sydde kläder till såväl stor som liten. Tygerna var oftast hemvävda, hel- eller halvylle. Ibland blev det långa arbetspass, från sju på morron till elva på kvällen. På ett ställe skulle det sys kläder till ett bröllop. Då sydde Emelitta tretton klänningar på elva dagar! Hon var duktig och flink. Det var mycket detaljer på klänningarna; fjädrar, hyskor och hakar på livet; foder, gas, skoning och skyddsband på kjolen. Mönster fick man bl a genom de modetidningar som köptes. I dessa följde det med planscher och beskrivningar. Som hemsömmerska fick man ibland också komma till familjer med dödsfall. Då skulle det sys skjorta och lakan till dödsbädden samt krås av tunt tyg med stjärnor till kistan. Att vara sömmerska var något extra på den tiden. Man var inte bara tjänsteflicka. Oftast fick man bra mat i stugorna dit man kom och sömmerskan var väl ansedd.

Då Emelia var 19 år ville hon fara till Amerika. Landet i väster lockade med sina framtidsutsikter. Men i stället blev det giftermål hemma i Gumboda. Någon hade sagt till henne "När du väljer karl ska han vara en vacker karl, för om det visar sig att han är ett troll, ska han i alla fall vara ett vackert sådant". Om Emelias man Helmer Andersson var ett troll får vi inte veta, men han var säkert vacker. Det blev ett riktigt grannt bröllop som hölls i tre dagar på gästgiveriet i Gumboda. Det var 124 gäster och det bakades och lagades mat i sju dagar innan festligheterna började. Middagen bestod av pepparrotskött och plommonkräm. Det var ett vackert brudpar, Emelia hade en vit brudklänning med infällda spetsar och en myrtenkrona med slöja. Helmer bar smoking. Andra och tredje dagen hade man bytt om till klänning och kostym. Att Emelia hade en vit brudklänning var lite märkvärdigt. Vanligast var annars vid den här tiden, att bruden hade en svart klänning, för att kunna använda denna finklänning till andra tillfällen.
1924 blev Emelia dessvärre änka. Hon beslutade sig efter några år för att flytta till Ånäset och driva ett bageri och kafé och sedemera ett stort hotell med servering. Hon var en mycket framåt kvinna och drog sig aldrig för att ge sig in i nya projekt. Nyfiken på livet var hon och insåg att frågar man inte om det man vill veta, får man aldrig lära sig något. Det berättas att när hon 1930 lät bygga Ånäsets största hotell, tre våningar högt, stod några storgubbar och tittade på. Följande överlägsna kommentar fälldes då av dir Jonsson: Hör ji gubbar, om Emelitta går i land med det här, då får vi sätt på oss kjola allihop!

Emelias berättelser om hur hon genomdrev sina livsprojekt är spännande att lyssna på. Hon har skinn på näsan och drar sig inte för att visa både hög och låg hur hon tycker att saker och ting skall vara. Efter några år som hotellföreståndare i Ånäset flyttar hon till Skellefteå och vad som händer henne sedan förtäljer inte denna historia.

 
Copyright © 2001 - 2006 Västerbottens Museum AB, All rights reserved.