Svea och K-A Strandman

Hösten 2004 anlände ett intressant brev till Västerbottens museum, innehållande levnadsbeskrivningar av människor som levt och bott i Västerbotten. Brevet är skrivet av Barbro Holmlund från Ramsele i Vindelns kommun och hon berättar om sin mor och far, Svea och Karl-Arvid Strandman samt faderns föräldrar. Museet fick också några bandinspelningar där K-A Strandman beskriver sitt hem och sina föräldrars öde.

Här återges den del av brevet från Barbro., som handlar om Svea och K-A.

” Då jag nu lyssnat på deras röster och berättelser blir jag både vemodig och glad. Vemodig med tanke på vilka hårda uppväxtförhållande som rådde då de var barn, Sverige var ju verkligen  ett u-land på den tiden. Glad därför att de fick en så bra ålderdom och därför var mer än nöjda med sina liv, vilket i synnerhet min pappa ofta påpekade.

Min mamma var i det stora hela en mycket förnöjsam, ständigt verksam kvinna som ägnat sitt liv åt det småbruk som hon mestadels skötte ensam, samt åt att vårda och serva hem, make och barn och senare barnbarn. Hennes stora passion var trädgårdsarbete och vävning. Hon hade verkligen ”gröna fingrar” och vävde allt och alltid  -  vilket både barn och barnbarn fått del av i stora mängder. Hennes dröm var att få bli lärare, men det fanns inga ekonomiska förutsättningar för detta och vi barn tror att hon indirekt påverkade oss med sin dröm  -  vi är alla fyra lärare i grunden.

Min pappas öde var, förutom att han blev faderlös som 5-åring, att han redan som 22-årig tvåbarnsfar  -  boende i ett litet pörte mitt ute i skogen i väglöst land  -  blev änkeman då hans första fru dog i barnsäng. Efter ett dramatiskt försök att gåendes och på hästryggen få med sig en läkare hem till den sjuka hustrun hade hon redan förblött då läkarhjälpen nådde fram. Detta var i september 1929. Min äldste bror Bo, som också intervjuat pappa, var endast två och ett halvt år och har svaga minnen av den fruktansvärda känslan då allt som fanns i hans hem bars bort av främmande människor.
Efter tappra försök med barnpiga under ett knappt år var pappa tvungen att lämna bort barnen och söka arbete för att försörja dem, hus och lösöre gick på auktion. Som målare och snickare fanns inte arbetet alltid i närheten av bostaden, han fick vanligtvis bo borta långa tider. Bo fick så småningom flytta tillbaka till sin pappa som då gift sig med min mamma Svea, Bo var då 7 år och skulle börja skolan i Ramsele. Den yngre brodern Karl-Helmer blev bortadopterad till ett par som tog honom till sig som sitt eget barn. En av de unga flickor som var piga hos min pappa då hustrun dött, lever fortfarande, 81 år idag, och har berättat för oss hur otroligt fattigt och eländigt det var i den unga familjen då mamman dött. Bo har regelbunden kontakt med henne i dag.

Min pappa var en mycket social person, han älskade att umgås med människor och han glömde tid och rum då han kom in i samtal och berättande. Då han så småningom fick bil och körkort i slutet av 50-talet tog han sig ofta turer för att hälsa på bekanta som han skaffat sig under sitt långa arbetsliv. Uttrycket ”Han kände Gud och alla människor” stämde verkligen in på min pappa.

Att han hade ett otroligt minne framkommer av banden. Han mindes allt i detalj och berättade otaliga historier från sin barndom och uppväxt och från sitt arbetsliv som kringflackande målare och snickare. Att allt han berättade verkligen var sant bekräftades av att han ofta berättade samma händelser och detaljer många, många gånger för oss barn.

Som pensionär fick han sin dröm om snickarverkstad uppfylld, han byggde om lagården och köpte snickarmaskiner. Han arbetade på sin verkstad ända tills han fyllt 86 år, ofta från kl 6 på morgonen till sent på kvällen, han gjorde vanligtvis ett avbrott med att sova framför nyheterna. Han hann tillverka ett oräkneligt antal möbler som folk beställde av honom.

Nästan varje gång vi träffades talade han om hur glad han var över sin verkstad.

Barbro Holmlund”


 
Copyright © 2001 - 2006 Västerbottens Museum AB, All rights reserved.