Sara-Lotta – en tiggargumma från Degerfors socken

Etta v mina tidigaste barndoms-minnen hänför sig till Sara-Lotta, Degerfors socken s sista och under lång tid enda tiggargumma.

Min bror låg illa sjuk. Mor gick blev orolig och pysslade med honom. Då kom Sara-Lotta in. Hon klagade och ynkade sig en lång stund över gossen, varpå hon vänd till mor plötsligt utbrast: ” Han denna kom aller att lämn vä. Hä jär bäst, du ge meg klea bortan, så släpp du si dem , seda han jär dö.” Mor avvisade henne helt snävt, och jag hatade henne länge i djupet av min barnasjäl för dessa ord. Först som vuxen, då jag började se på gumman med en smula humor, förlät jag henne.

Sara-Lotta bodde under senare och största delen av sitt liv i Västerås, Degerfors socken, men hon var ständigt ute på vandring. Under en tid av mer än 50 år genomströvade hon minst två gånger årligen Umeå landsförsamlings, Vännäs, Bjurholms, Degerfors och Lycksele socknar.

Hon var god fotgängare och gick raskt och lätt på vägarna, då hon trodde sig obemärkt, men rörde sig tungt och stapplande, så snart hon kom in i en by. På botten av sin blåmålade korg bar hon ständigt en kortlek och spådde i kort där det passade, vilket inte hindrade, att hon himlade sig och bad att få höra en psalm, där detta lämpade sig bättre.

I konsten att tigga hade hon nått mästerskap. Hon tiggde också mera av böjelse än av behov. Trodde hon sig om att överrumpla någon, kunde hon, som i det nyss ovan skildrade fallet, vara påträngande och taktlös, men vanligen uppträdde hon ytterst försynt. Med ansiktet lagt i de ödmjukaste veck och med de mest bevekande tonfall bad hon om ett avlagt klädesplagg, en lintott, en fläskbit, en korn näve eller en liten mjöldompt. – I Umeå-trakten, där hon framför allt tiggde mjöl, kallades hon allmänt ”Mjöldomta”.

Det var betydande mängder förnödenheter hon varje år lyckades samla ihop. Stinsen i Tvärålund, dit en hel del av hennes påsar, säckar, knyten och lådor anlände per järnväg, brukande säga: ”Sara-Lotta är värd minst 3000 kronor om året.”

En dag omkring 40 år efter den först omtalade händelsen hade jag ställt kameran på ett skylsäte ute på gården för att passa på och knäppa den nu 90-åriga gumman i förbifarten. I förväg hade jag givit henne en 50-öring för att försätta henne i gott humör. Då hon kom mitt för objektivet, vände hon sig mot mig för att tacka än en gång, och, just som hon sade:” Tack ska je hava”, tryckte jag på knappen. Resultatet syns här ovan.

Hon gick sin väg utan att märka mitt försåt, men då hon kom nästa gång, hade hon i granngårdarna fått veta, att jag fotograferat henne. Hon kände sig mycket smickrad. Sedan hon fått ett kort och beskådat sin bild, bad hon , att jag skulle gen den åt alla, som ville ha den.

Jag har nu uppfyllt henne önskan på ett sätt, som hon aldrig kunde drömma om.

Sara-Lotta fortsatte sina vandringar tills hon slutligen stupade och blev liggande på landsvägen. Barmhärtiga människor togo hand om henne, och hon fick nödig vård men dog efter några dagars sjukdom över 90 år gammal.

Å tskilliga år ha nu gått sedan dess, men ännu lever den originella gummans minne i stora delar av Västerbotten, och säkert skall mer än en av hembygdsbokens läsare le vid åsynen av hennes välbekanta drag.

Artur Olofsson
Ur tidskriften Västerbotten 1927

 
Copyright © 2001 - 2006 Västerbottens Museum AB, All rights reserved.