Stor- Nila

Få personer i vårt län är så omtalade och ihågkomna som Stor-Nila. Berättelserna om honom har vandrat från fjällvärlden till kustsocknarna sedan lång tid tillbaka. Det är en spännande personlighet vi möter genom sägnerna: han var same och spåkunnig, han hamnade i fängelse för dråp och renstöld och gick en tragisk död till mötes i en snöstorm på fjället.

Nils Nilsson Njaita föddes 1822 i en renskötande familj. Hans far tillhörde Rans sameby och modern kom från Vapstens sameby. Bröderna var liksom fadern duktiga jägare, och det sägs att Nils under sin levnadstid hann döda ett femtiotal björnar och brodern hela 70 stycken. Nils ansågs vara ovanligt stor och stark och kallades därför Stor- Nila. Han gifte sig med Maria från Grans sameby och hon fick smeknamnet Lill-docka.

Enligt sägnen fanns det många schamaner, nåjder, i Stor-Nilas släkt. Morfadern Mats Nilsson, 1761-1824, från Virisen, var nåjd och använde spåtrumman. Hans samiska namn var Mehte Druri. Även modern, Anna-Greta Matsdotter, f 1794, var känd för sina magiska konster och sägs ha ägt en spåtrumma prydd med silver. Hon kallades därför Sïlpegomme, Silvergumman. Hon använde spåtrumman till mitten av 1800-talet och var troligtvis bland de sista nåjderna i Tärnatrakten.

I november 1848 befann sig Stor-Nila med sina renar i närheten av Stensele. Hans närmaste granne var Sven Sjulsson, som var nybliven änkling och sörjde sin hustru djupt. Han hade av prästfrun fått brännvin som tack för att han skötte om prästens renar, och var berusad när Stor-Nila en kväll kom på besök. Stor-Nila anklagades för att tillsammans med sin mor genom trolldom ha vållat hustruns död, han jagades ut ur kåtan och de började bråka. Det hela slutade med att Sven träffades i huvudet med en skida och skadades svårt. Han levde i elva dagar men dog till slut av sina skador. Barnbarnet Isak Rydberg berättar 1957 i en intervju för DAUM om vad som hände efter bråket: ”På den tiden var ju ett sånt där dråp, så var ju att gärningsmannen fick plikta med livet. Men gubben Sven Sjulsson han hade så pass sans och föstånd att han hade bett att han, Stor-Nila, skulle få ett lindrigt straff. `För kanske jag var också mycket orsak till hans vrede.` Så han bad för han. Det är det vackraste minne jag har efter farfar. Detta minne det lever”

Stor-Nila skonades från dödsstraff men fick två års straffarbete på Långholmen i Stockholm. Under fängelsetiden miste han sin renhjord och tvingades tillsammans med sin hustru leva som ”fattiglappar” resten av livet. Vintern 1899, när de båda var 77 år gamla, gjorde de en handelstur till Norge. På vägen hem såg de att ett oväder närmade sig, de gick in på en gård men blev avvisade av gårdsfolket, och fortsatte. Efter några dagar orkade de inte längre ta sig fram i snöstormen. I död- och begravningsboken står följande anteckning om deras tragiska död: ”Fröso ihjel på fjellet nordost om Oxtinderna i närheten av Kjendsvandet. De igenfunnos den sjuttonde juni, liggande i snödrifvan med skidorna till hufvudgärd. Mannen hade svept sin kolt om hustrun. Liken transporterades ned till Korgens kyrkogård i Norge, där de nedsattes i grafven den 20 juni.”

Så olyckligt slutade Stor-Nilas och Lill-dockas liv, men i människornas berättelser och minnen levde de länge kvar.

Källor: Moritz, Per. Fjällfolk. Livsformer och kulturprocesser i Tärna socken under 1800- och 1900-talen. Umeå Universitet, Umeå1990, s. 66-69.
Edlund, Lars (red.) Hänna ska vi bo. Från Forn- Uman till Stensele och Storuman. Hembygskommittén i Storuman. Storuman 1989, s. 8994.
DAUM bd0299. Gardvik, Tärna sn. Inspelning med Isak Rydberg av Axel Ivarsson.

 
Copyright © 2001 - 2006 Västerbottens Museum AB, All rights reserved.