Klippformation vid Giltjaur

Intill Giltjaur, på berget Datjepakkte, har en väldig klippformation varit föremål för dyrkan, uppges det. I början av juni 1949 störtade klippan utför berget, troligen frostsprängd.
Ur: Sorsele, Fornålder och nutid (Red. David Nyström, 1972)

Vero och Saivo i förkristen samisk religion

Vero
De förkristna samerna var animister. Varje betydelsefullt ställe hade sin lokalgudomlighet medan naturkrafter personifierades som gudagestalter. Sjukdom och död personifierades som onda andeväsen, demoner. Gudarna dyrkades i skepnad av underligt formade stenar, klippor eller träfigurer. De kallades ibland seitar, dock inte i det sydsamiska området. Offerstenar kallas här verogerke. Stenen är naturligt formad men bryter av från omgivningen i läge, färg eller form. Träfigurerna gjordes vanligen av pålar, uthuggna ur avhuggna stubbar, vilka ibland hade snidade mansansikten.
Vid offerplatser offrades för hälsa, ren-, jakt- och fiskelycka, lyckosamt barnafödande m.m.


Motivet för tennbroderierna på denna väska är hämtade ur samisk förkristen religion. Föremål ur Västerbottens museums samlingar, Vbm 19059
Saivo
Varje familjefar svarade med trummans hjälp för kontakten med gudavärlden. En del visade sig dock kunnigare än andra och blev kända som större schamaner, nåider. Parallellt med den materiella världen fanns andevärlden (Saivo) där allt var som här men bättre och där de döda fortsatte sina liv. Begreppet var knutet till sjöar och berg, vilka ägnades religiös vördnad. För kvinnorna gällde vissa taburegler vid offrandet, jakten och handskandet med trumman. Däremot dyrkades särskilda kvinnogudomligheter, framförallt gummorna eller mödrarna, ett slags familjeandar som hade sin hemvist i kåtan

Läs mer i:
Ernst Manker; Lapparnas heliga ställen (1957) Acta Lapponica XIII
Lappmarksgravar (1961) Acta Lapponica XVII
Hans Mebius; Värro (1968)
Bo Lundmark; Baei´vi manno nastit (1982)


 
Copyright © 2001 - 2006 Västerbottens Museum AB, All rights reserved.