Minnen från Rosa
Av Allan Johansson

Efter alla berättelser om Rosa lappläger kändes det lite spännande när man kom dit. Med spänningen följde nyfikenheten. Kardan låg där i vedboden och att ta den bedömde jag inte som stöld.
- Du kan dra olycka över oss allihop, sa Carin. Men nog fanns där en liten glimt av ett leende.
- Att du vågar! sa nån annan och skrattade.
Spänning, njutning och inte minst mitt stora intresse för gamla bruksföremål - jag samlar nämligen lite smått - gjorde att kardan hamnade i botten på min ryggsäck. Årtalet 1927 stod inristat. Då hade den använts att karda skohö med. Nu skulle den bli souvenir i mitt hem.
Många visste att berätta att om man tog någonting från Rosa så kunde det gå illa. Det var det Carin menade. Lotta och hela hennes sällskap hade ju drabbats av storm och elände den gången hon tog en gammal glasflaska. När hon slängde ifrån sig flaskan hade stormen tystnat och stormen lagt sig. Haralds min när hans kniv tvärt och oförklarligt hade sprungit av, när han kastat den mot stugväggen i Rosa. Vi flinade när vi hörde att Leopold hade fått en planka i huvudet när han en gång stigit in genom stugdörren. Och när Hilding så dramatiskt berättade, vid lägerelden i Aivak om mystiska blåvingetrastar och annat som hänt vid Rosa, blev kardan en dyrgrip för mig. Inte är jag skrockfull och inte trodde jag mig vara synsk men ändå väntade jag de närmaste dagarna på ett litet tecken från Rosa. Kardan blev ingen prydnadssak. Jag fick inte ens ha den inomhus. I bagageutrymmet på min bil blev den liggande. Det gick en vecka och jag befann mig med min familj i Göteborg. Bilen var full med grejor när den blev stulen. Den hittades så småningom i Mölndal - totalkvaddad. Genom försäkringsbolagets försorg fraktades bilen hem till Säffle. När jag öppnade bagageluckan var där tomt. Det nyköpta kastspöet- samma som Ulla-Britta, kameraväskan, kläder och annat var borta. Tomt - så när som på kardan. Där låg den ensam kvar och påminde om Rosa.
Var är kardan nu?
Återlämnad. Jag har själv lagt den tillbaka.

Rosa - skrömta
Pingstafton 1973
Molnen drar lågt över fjället. Fukten tränger genom kläderna. Det enda som hörs är det våttunga trampet av "trödjerna" i blötsnön. Första etappmålet för vandringen är uppnått - Rosa lappläger. Det är tyst i det öde lapplägret. Fallfärdiga kåtor och öppna ytterdörrar ger spökstämning. Efter mat och kaffe karskar man upp sig. Det är Harald som bryter tystnaden.
- Nu ska ni få se på min kastkniv!
Harald syftar mot stugväggen. Det blanka stålbladet viner genom luften.
- Men!
- Kniven av!
- Klingan borta?
Det svenska stålet biter men inte i Rosa lappläger. Brådskande packning, under tystnad fortsätter vandringen. Det rytmiska "trödjetrampet" är åter de enda ljuden.
Vem? Vad?
Rosa båtlänning - båtresa med Ammerlind - övernattning i härbärget vid Viktoriakyrkan. Tidigt kyrkbesök. Återfärden över Sorsele företas i bil. Motorns surr, värmen, trött kropp mot trött kropp ger grupptrygghet och frågorna börjar lossna.
- Va var de i Rosa?
- Säg ni nånting?
- Bensinmätaren sjunker - det är bilförarens utrop. Efter halkkörning i lervälling några hundra meter hostar motorn några gånger, och där står - tanken tom - bensinen slut. Ett regnbågsskimrande spill på vägen efter oss skvallrar om vart det blivit av den. Efter underkrypning konstateras: ett runt hål i bensintanken, stort som en tvåöring, precis som borrat. "Rosa - skrömta?" Bleka bragdmän begrundar.
Bärgningsbil, taxi, sen ankomst till Ammarnäs.

Några dagar senare...
Fjorton sommarfria lärare är på vandring mot Rosa lappläger. Alla skämtar frejdigt åt berättelsen om Harald och kniven. Leopold uttrycker sin önskan att väcka upp Rosa och träda en lustiger dans med henne.
- Upp med dej, Rosa, hojtar han och ruskar i sängar och skåp.
- Kom fram och visa dig för oss!
Men ingen Rosa träder fram i ljuset , endast två sorkar kilar in mellan golvtiljorna. Utropen kommer av sig. Leopold är på väg ut ur stugan. När han passerar farstudörren faller en bräda ner från taket och den enda rostiga spiken fäster, som ett häftstift, mitt uppe på Leopolds huvud. Stelkramp? Blodförgiftning? - Vem? - Varför?
Två skrämda blåhakesångare lyfter ur gårdsbjörken och flyger bort. Carin och Katharina hittar en liten flaska.
- Det är såå mycket som den flaskan kan ha varit med om!
Är man passionerad flasksamlare så - i ryggsäcken med den. Vandring vidare...

Rosa båtlänning
Här ska båtarna till Viktoriakyrkan inväntas. Överstjuktan skjuter rygg och fräser idag. Stormen sliter loss vågtopparna och kastar dem med besinningslös kraft långt upp på land. Vattnet är blygrått och liksom stöpt ur en jättes hand.
Vandrarna sitter skyddade i båthuset men vågorna trycker upp sällskapet i husets innersta hörn. Leopold ropar förtvivlad:
- Aldrig har jag längtat så mycket till kyrkan som nu!
Båten rister och stampar mot vinden. En annan våg bryter in överbord. Ökar stormen? Två stora vågor slår in båten.
- Det är Rosa! Hon ska ha igen flaskan!
- Släng flaskan Carin!
Frusna och valna fingrar trevar frenetiskt i ryggsäcken. Flaskan kommer upp och försvinner i den rytande sjön. Överstjuktan lägger sig som ett sömnigt barn och ett gurglande belåtet joller hörs. Vem? Vad?

Oktobernatt - ett femtiotal mil från Rosa lappläger
Arbetslampan lyser över flitens papper och sömnen tynger i ögonlocken. Det är två viktoriavandrare som nattjobbar. Höstmörkret står svart och obestämt utanför fönstret.
- Kommer du ihåg Rosa? Längre kom inte frågan. Hårda knackningar på fönstret. I ljusskenet står två blåhakesångare på svirrande vingar, tätt mot rutan. Vem har sänt dessa fjällskogens sångfåglar hit? Kommer de från Rosa? Vad vill de meddela?
Janne/Hilding

 
Copyright © 2001 - 2006 Västerbottens Museum AB, All rights reserved.