Vitterfolket - de småväxta

Citat och illustration ur Boken om Baksjöliden (1993):
Det var en eftermiddag omkring 1970, mellan tre och fyra på eftermiddagen. Folke Engman åkte moped efter vägen till Strand. Han kom då förbi en gård. Vid mangårdsbyggnaden stannade han och tittade sig omkring, eftersom han var ute och sökte efter en bortsprungen hund. Då såg han en figur, en småväxt, dvärgliknande gubbe med skägg, vilken var klädd i grå kläder, liknande vadmal, och hade en vegamössa på huvudet samt skor, liknande näbbkängor, på fötterna. Varelsen kom från översidan av vägen och gick tvärsöver den mot ett härbärge. Denna byggnad är uppförd på stolpar, så att det bildas ett utrymme under. Gubben gick in under härbärget och var försvunnen. Folke stod kvar och undrade, vad i all världen han hade sett. Avståndet mellan gubben och Folke hade varit omkring 50-75 meter. Denna upplevelse har inte kunnat förklaras.

Anna-Greta och Gustav Karlsson i Baksjöberg hörde denna historia berättas av grannen. Vittergubben hade varit synlig inte långt från deras gård. Det är en spännande historia som sätter fantasin i rörelse och de gjorde tillsammans den vittergubbe som vi visar på bilden här nedanför.

Mer om vittra

DAUM, Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå, har bl a många uppteckningar och intervjuer om det övernaturliga. Här kan du läsa om vittraupplevelser i en by utanför Åsele.

Åsele sn., Lomsjö
Daniel Edenor, f. 1883 i Saxvattnet, Dorotea sn. Fadern från Åsele.
Intervju Erland Bergfors och Per-Uno Ågren 1963-09-19

Här kan du läsa orginal texten på dialekt.

EB: Du har väl hört några vitterhistorier?
DE: Ja, tacka för det. Det är morfar som talade om det en gång. Han trodde på det, tror jag. Han talade om det och småpojkar är mycket duktiga på att hitta på och att vilja höra på sådant.
EB: Ja.
DE: Han berättade att han hade varit ute för att jaga en måndag. Han lade sig och sköt en järpe på en väg och där fick han så hemskt ont i handen och armen, det blev så ont. Då fanns det ju en gubbe som hette Per-Erik i Pilberget, det är en by som har ett annat namn nu inom Åsele. Jag minns inte vad byn heter nu, om den har ett annat namn, men det var Pilberget då. Morfar for dit och då hade han inte sovit på flera dagar, då sade den där gubben att han snickrade till tjerukären (tjärstickor). Han snickrade med kniven, stickor som han hade till spisen, och så tog han förtalg som vi säger, och ritade med stickan runt handen här ikring. Och så kring fingrarna, så smorde han med den där förtalgen och sa att han skulle sticka in tjärstickan vid vedspisen alldeles vid elden. Och så for han själv in i kammaren, han for in där och när han kom tillbaka sade han till morfar: "Nu får du gå och lägga dig". Morfar lade sig på sängen och somnade på en gång och han hade inget fel när han vaknade och gubben måste väcka honom för han var så trött. Och sådant här hörs ju så mycket betänkligt men jag måste ju tala om det då jag har hört det. (Denna historia illustrerar alltså hur man fick trollskott och hur sådant kunde botas)
EB: Mm.
DE: Det fanns mycket såna vitterhistorier.
EB: Vad hette morfar då?
DE: Han hette Daniel Abrahamsson. Ja, så var det en gång, det var medan han var här hemma och var pojke. Han gifte sig ju senare och hamnade i Dorotea, men han var i alla fall här hemma, hos sina föräldrar och då var det ju vanligt att renarna kom tidigt på höstarna och slog ned fodret, man sade så när man menade att de åt upp det. De trampade ned det och man var ju så rädda om fodret så det var ohyggligt. Det fanns en bäck som de hade fodret intill, hässjorna stod ute och de hörde hur renarna var vid den där bäcken och lapparna tjoade och ropade och de skyndade sig dit för att se efter vad som höll på att hända och driva iväg renarna. Men det var som förut , det fanns ingenting där, men renskällorna var bara intill dem och de följde efter ljudet men de hann aldrig upp de där lapparna och han sa att det var vittra.
EB: Ja, och spårsnö var det också.
DE: Ja, spårsnö men inga spår.
EB: Men inga spår.
DE: Ja, och så var det så att han gick för att jaga, efter han kommit till Dorotea. Då var det kring Helgamäss-tiden (Allhelgonadagen), men han tänkte inte på det. Han kom på en myr, en stor myr, och då fick han se några kor på myren. Han tänkte inte just på det där, men då fick han se hur de for, och då insåg han ju att det inte var några kräka (kreatur) där ute då, och då marscherade de och då for kräka in i ett berg, och då for han ju upp på berget men inte var där några spår. Det fanns ju snö, det var ju vid Helgamässtiden. Det var sådant man fick höra. Jag tror det här också är en fabel alltihop. Jag kan inte tro på sådant.
EB: Du har aldrig varit med om någonting själv inte?
DE: Nej.

 
Copyright © 2001 - 2006 Västerbottens Museum AB, All rights reserved.